icefall

(Hihi, kunde inte sova, så jag lyckades klämma in ännu ett kapitel i min berättelse! ;))

Jag gick till skolan nästa dag, trots att jag visste att jag alla skulle stirra på mig och fråga massa frågor. De hade ju bara blivit mer nyfikna om jag inte hade kommit. Sebastian hade inte suttit på bussen. Jag hade inte sett honom heller, på hela dagen och när jag frågade min kompis som gick i hans klass, om hon visste vart han var, så sa hon att han var sjuk och var hemma. Fan. Jag tänkte att jag skulle åka och hälsa på honom, och se hur han mådde. Se om han verkligen var sjuk. Men jag bestämde mig för att inte göra det. Det hade blivit för jobbigt.
Jag gick förbi Jessica och Tilia när de stod vid Tilias skåp.
- Hallå? ropade Tilia efter mig. Jag vände mig snabbt om och kollade på Tilia. Jag höjde ena ögonbrynet.
- Vad? frågade jag snabbt.
- Dissar du oss nu eller? sa Tilia och tittade besviket på mig.
- Nej .. det är bara det att jag har jävligt bråttom hem, sa jag snabbt.
- Säger man inte ens hejdå då eller? sa Tilia argt.
- Ursäkta mig då, ms Perfect, sa jag och gick närmare Tilia. Du tål bara inte att jag är populär nu. Du tål inte att jag är kompis med Ofelia och Sophia och är tillsammans med Marcus, ellerhur? Tilia kollade på mig.
- N-nej då, fick hon fram. Jag suckade lätt och skakade på huvudet.
- Varken du eller blyg-Jessica tål det, sa jag.
- Vadå blyg-Jessica? sa Jessica tyst och kollade på mig.
- Ja, du kan ju fan inte ens stå upp för dig själv din mes, snäste jag. Du borde träna på det.
Jessica kollade sårat på mig. Varför sa jag såhär? Älskade Jessica, hon hade ju inte gjort något fel. Ändå fick hon skit för det. Isabel, din idiot.
- Ursäkta mig, fjollor, men nu måste jag gå, sa jag överlägset och vände mig tvärt om stormade ut.

Nästa morgon åkte jag till skolan som vanligt. Sebastian var "sjuk" idag också. När jag gick in genom dörrarna till skolan och svängde höger till mitt skåp jag såg Tilia sitta med Alexandra, Samira, och nästan hela klassen runt sig. Ofelia och Sophia stod också där. Jag gick ditåt och trängde mig längst fram till Tilia. Jag kollade på henne.
- Vad har hänt? sa jag undrande. Tilia reste sig upp och tog min handled i ett hårt grepp. Hon drog med mig in på tjejtoaletten och kollade på mig. Hon var helt uppriven, förtvivlad och rödgråten.
- Jessica .. är död, snyftade hon fram. Jag stirrade på henne och det kändes som tusen knivar högg mig i magen på en gång. Jag var helt chockad skönk ner med ryggen mot toalettdörren.
- Hon .. var med i .. en bil, bilolycka, mumlade Tilia snyftandes. Jag kände hur gråten steg i halsen och hur sedan tårarna sipprade fram. En av mina absolut underbaraste vänner. En vän som hade stöttat mig igenom allt. En vän som jag hade känt sen nollan, var död. Och mina absolut sista ord till henne var att hon var en ryggradslös mes. En fjolla.
- Det, det var .. imorse .. som hon .. snyftade Tilia. Alla fina minnen med Jessica spelades upp som ett bildspel i hjärnan. Alla skratt och leenden, och kramar. Jag kunde inte fatta det. Hon var verkligen borta. Borta föralltid. Hålet i mitt hjärta hade förstorats. Och just den delen skulle aldrig läka. Tilia skönk ner bredvid mig. Vi grät. Tillsammans. Jag och Tilia satt på tjejtoan tillsammans och grät. Vi grät över någon som vi aldrig skulle glömma. En sann vän.
Jag kramade om Tilia och där satt vi, väldigt länge. Grät i varandras famnar.
- Jag fattar inte att mina sista ord till henne, var såna hemska, sa jag till slut.
- Det var inte ditt fel, sa Tilia.
- Jag vet. Men de sista ord hon fick höra från mig, från någon som ska föreställa en vän var dom, hemska orden. Jag fattar det bara inte, sa jag. Hon nickade.
- Hur kunde det hända henne? sa jag. Så ung, smart, hon hade hela jäkla livet framför sig. Fyfan.
- Livet är hårt. Orättvist, sa Tilia.
- Men ändå. Våran Jessica, hur fan kunde det hända? sa jag tyst. Tilia hade borrat in sitt huvud i min axel medans jag satt och stirrade in i väggen.

När vi till slut gick ur toaletten så satt Ofelia, Sophia och Marcus utanför och väntade. Marcus reste sig direkt och gick fram mot mig. Tilia gick iväg så fort hon fick syn på Marcus.
- Jag är ledsen för det som hände din kompis, sa han och kramade om mig.
- Jessica, sa jag surt.
- Ja, jag menade henne .. sa han och släppte taget om mig. Jag skakade på huvudet.
- Förlåt, jag är på väldigt dåligt humör .. sa jag.
- Jag förstår varför, sa han. Sophia reste sig upp och gick fram till mig och kramade om mig länge.
- Jag vet inte hur det känns, man kan nog tänka mig hur det skulle kännas, sa Sophia medans hon kramade mig. Jag släppte taget om henne och nickade snyftandes. Ofelia reste sig upp och kramade mig kort.
- Ska du åka hem? frågade Marcus. Jag nickade igen.
- Ska någon av oss följa med dig? frågad Sophia. Jag skakade på huvudet.
- Nä .. Jag vill nog .. vara ensam, sa jag. Alla tre nickade. Jag gick förbi dem direkt till mitt skåp och tog ut mina saker och åkte direkt hem.

Mamma kom hem kvart över sex och gick direkt in i mitt rum. Hon satte sig mittemot mig i min säng, där jag hade suttit de senaste timmarna.
- Gumman .. sa hon kort. Jag stirrade på henne. Hon kollade medlidande på mig och tårarna började rinna, på både mig och henne.
- Jag hörde vad som hade hänt, sa mamma lugnt. Jag vet hur det känns älskling. Det var ju samma med din pappa, förutom att vi var gifta, och inte vänner. Dessutom har jag förlorat min bästa vän i cancer.
- Hon var .. så ung, lyckades jag få fram. Mamma började storlipa och kramade mig. Jag lät henne krama mig och vi satt så ett tag.
- Det löser sig gumman, allt blir okej .. Allt kommer bli okej, sa hon medans hon kramade mig.
- Nej, det blir det inte, viskade jag, fast hon hörde mig inte. Inget kommer bli okej.