icefall

Nästa måndag, så gick jag ner till busshållplatsen i tid, för en gångs skull. När bussen kom så såg jag Sebastian sitta där, längst bak, där vi brukade sitta. Det kändes någon högg mig i magen när jag såg honom. Han hade ju ingen aning att jag hade hånglat upp Marcus och blivit tillsammans med honom bakom Sebastians rygg. Det gjorde så jävla ont inuti. Ändå så ångrade jag mig inte. Jag gick på bussen och satte mig längst fram. Jag satte mobilen på ljudlös, om han skulle skicka ett sms. Två minuter efter att jag hade gått på bussen så fick jag ett sms. Det var från Sebastian. Såklart. Jag läste smset. "Missade du bussen idag igen? Klantskalle.<3" stod det i smset. Då började jag gråta. Jag hade så dåligt samvete. Jag grät tyst för mig själv och försökte torka tårarna. Jag svarade, och grät ännu mer. "Ja, jag missade bussen. Fan va typiskt mig asså.<3" Jag förstod inte hur jag kunde ljuga för någon som jag älskade så mycket. Först för Tilia, sen mamma, och nu Sebastian. Killen som jag hade längtat efter så länge, som ville ha mig, hur jag än såg ut. Nu ljög jag för honom och gick bakom hans rygg. Jag grät ett tag och Sebastian fortsatte smsa. Till slut orkade jag inte svara, så jag la ner mobilen i fickan och torkade tårarna. När vi kom fram vid skolan så gick Sebastian av där bak, och jag där fram. Jag tog en omväg så att han inte skulle se mig. När jag kom in till skolan så stod Marcus, Sophia och Ofelia vid Ofelia och Sophias skåp. Jag gick fram till dom.
- Hej! sa jag glatt.
- Hej! sa Sophia och Ofelia samtidigt. De skrattade lite och Marcus la armen om mig.
- Tjena snygging, sa han till mig. Jag skrattade lite. Sen kysste han mig. Länge. Det kändes inte särskilt bra, eftersom jag bara kunde tänka på hur mycket jag sårade Sebastian. Plötsligt såg jag Sebastian i ögonvrån med några kompisar. Jag ryckte bort mig från Marcus och kollade på Sebastian. Hon stod där helt chockad. Åh, helvete, tänkte jag för mig själv. Marcus vände sig om mot Sebastian och log hånfullt. Sebastians kompisar gick därifrån medans Sebastian stod kvar och stirrade på mig ett långt tag. Jag tittade ner och drog handen genom håret.
SMART ISABEL. SÅ JÄVLA SMART GJORT.
Fan, fan, fan. Vad skulle jag göra? Sebastian vände sig hastigt och stormade ut genom dörren. Jag började gå efter honom, men Marcus stoppade mig.
- Vad gör du? sa jag och kollade upp mot han.
- Du ska väl inte gå till den mesen nu, sa han.
- Jag måste förklara för honom, sa jag. Marcus suckade.
- Ah, okej, sa han. Jag sprang ner för trapporna och ut genom dörren. Jag såg Sebastian gå över gatan. Jag sprang det fortaste jag kunde efter honom. När jag kom fram till honom så drog jag honom åt sidan, in i en liten gränd vid skolan.
- Vad fan vill du nu då? sa han argt, och sårat.
- Förlåt, Sebbe .. sa jag och tårarna rann.
- Äh, lägg av. Det är ju detta du har velat hela jävla tiden. Jag trodde du var speciell, men du är fan som alla andra, sa han.
- Sebastian .. snälla .. sluta.
- Du ljög för mig. Du gick bakom min rygg. Fattar du hur jävla sviken jag känner mig? Tjejen jag älskar, tjejen jag vill ha, för hennes personlighet, tar en annan, bakom min rygg. Ännu värre, en jävla idiot, väljer hon, en jävla idiot. Hon väljer en idiot över mig. Fan.
- Snälla Sebbe .. Förlåt .. Det var inte .. meningen .. att ..
- Det var inte meningen att såra mig? sa han. Jag nickade.
- Men det var precis det du gjorde, sa han besviket. Du lät mig tro att du var speciell. Jag kände mig älskad av dig. Jag älskade dig. Jag älskar dig. Men fan heller att du älskar mig då, sa han och gick därifrån. Jag skönk ihop på marken och grät. Det gjorde så jävla ont inuti. Det som han sa, förvärrade allting. Det var hemskt, det kändes som någon hade rivit ut mitt hjärta från min bröstkorg. Som att Sebastian hade sträckt in sin hand och dratt ut mitt hjärta och sedan trampat på det medans han gick iväg. Jag la mig ner, i gränden där och hoppades att jag skulle somna och aldrig vakna igen. Det var jag värd. Värd att dö.

- Issa? Issa!?
Jag hörde skrik, från långt borta. Jag kunde inte höra vem det var, så jag öppnade ögonen. Det var suddigt först, men allt klarnade upp och jag såg Tilias oroliga ansikte över mig. Plötsligt hörde jag rösten mycket skarpare. Det var Tilia som ropade.
- ISSA!? SVARA MIG! skrek hon.
- Hon öppnar ögonen nu! ropade en annan röst, troligtvis Jessica. Jag kollade runt och såg att jag fortfarande låg i gränden. Runt mig stod Tilia, Jessica, Alexandra, Samira, Anna, och några fler som jag inte kunde se.
- Issa! Svara mig om du hör vad jag säger! skrek Tilia.
- Jag hör dig .. sa jag långsamt.
- Åh, tack gode gud! sa Tilia lättat.
- Vi var så oroliga! sa Alexandra.
- Vad gjorde du här egentligen? frågade Samira ivrigt. Jag satte mig upp försiktigt och la en hand på mitt bakhuvud.
- Jag minns inte riktigt, sa jag fast jag egentligen mindes exakt vad jag gjorde här. Varje ord han sa, mindes jag.
- Hm, konstigt, sa Samira. Tilia nickade.
- Jag måste ha svimmat eller nåt, sa jag.
- Ja, det fattar vi ju, men varför svimmade du HÄR liksom? sa Anna och höjde ögonbrynet.
- Jaha .. sa jag.
- Du minns ingenting eller? frågade Alexandra.
- Nej .. sa jag lågt.
- Vi måste ta med henne till skolsyster, sa Samira.
- Eller så får någon av oss åka med henne hem, så hon kan vila, sa Tilia.
- Jag kan åka med henne, hörde jag en mörk röst längst bak säga. Jag kände igen rösten så väl. Sebastian.

Jag kollade ut genom fönstret på bussen men jag visste att han kollade på mig. Vi sa ingenting. När vi gick upp mot huset bröt jag tystnaden.
- Varför följde du mig hem? sa jag och kollade på honom. Han kollade ner och suckade.
- Jag kände mig skyldig, sa han.
- För vad? Om det är någon som ska känna sig skyldig här så är det ju jag .. sa jag.
- För att jag bara lämnade dig där, det var mitt fel, sa han.
- Vi hade ju inte behövt prata om det, om jag hade undvikt att klanta mig.
- Det är den där jävla Ofelia, sa han.
- Va? sa jag och kollade på honom.
- Mm. Det är Ofelias fel, alltihop. Hon har typ, hjärntvättat dig eller nåt, sa han irriterat.
- Detta är INTE Ofelias fel, sa jag. Skyll det inte på henne.
- Vem ska jag skylla det på då? sa han och stannade tvärt. Jag stannade också och vände mig om och kollade på honom.
- Skyll det på mig, sa jag. Allt är mitt fel, okej?
- Okej. Det är ditt fel, sa han. Då säger vi så. Jag nickade och började gå hemåt igen. Sebastian stod kvar, men jag vände mig inte om. Jag skulle inte tåla att se hans ansikte. Hans sårade ansiktsuttryck. Vem skulle tåla det?