icefall

Jag vaknade och kollade mot klockan. 07.02.

- HELVETE!!! skrek jag och sprang upp. Jag sprang fram till garderoben och drog fram ett par jeans och en vit blus och slängde på mig dom så snabbt som möjligt. Jag drog fram mitt smink och gick fram till spegeln. Jag sminkade mig snabbt och slarvigt. Jag slängde en blick på klockan igen. 07.09. Fan. Bussen går 07.23 och det tar fem minuter att gå ner. Jag gick ut till hallen och letade fram mina skor. Mamma kom upp för trappan.
- Men hallå, ska du inte äta frukost eller? sa hon oroligt.
- Amen du, sa jag ironiskt. Jag är så försenad man kan bli, tror du jag har tid med frukost eller?
- Men du, man går inte till skolan utan att ha ätit frukost, sa hon argt.
- Vafan, jag vill inte bli sen, IGEN, som alla andra tusenmiljarder skoldagar, sa jag surt.
- Det är inte mitt problem, men du MÅSTE äta frukost, sa hon strängt. Jag kollade på klockan. 07.13. Jag suckade argt och gick in till köket och tog ett äpple och gick in i hallen igen och höll upp det för mamma.
- Så, nu har jag frukost! Jag tar med mig det på bussen, sa jag och log. Mamma suckade högt.
- Jajaja, gå nu, sa hon och gick upp mot köket. Jag skrattade lågt för mig själv. Sedan drog jag på mig skorna och tog väskan och jackan i handen. Mamma ställde sig i dörren och kollade på mig.
- Glöm inte äpplet! sa hon.
- Justeja .. äpplet .. sa jag och suckade högt. Jag ryckte åt mig äpplet som stod på byrån och sprang ut genom dörren. Jag slängde iväg äpplet i grannens trädgård och drog upp mobilen medans jag skyndade mig mot bussen. 07.21. Faaaan,
tänkte jag för mig själv och började springa. När jag kom ner till busshållplatsen så stod bussen där och jag sprang för livet. Jag hann precis och log mot chauffören eftersom han hade väntat på mig. Han log tillbaks och jag stämplade mittbusskort och gick bakåt och kollade runt.
- Isabel! ropade en röst. Jag kände direkt igen den och kollade dit rösten kom ifrån. Där satt han. Sebastian. Jag log för mig själv och gick fram till honom och satte mig bredvid honom och kollade på hans ansikte. Hans brunbrända ansikte,
de grönbruna ögonen, hans perfekta näsa, hans pigmentfläckar, det kändes som han inte skulle vara speciell utan dom,
de kompletterade honom liksom. Och hans perfekta mun, som jag hade drömt att kyssa tre miljarder gånger. Hur hans läppar rörde sig när han pratade. Oj, pratade? Shit!
- Isabel? sa han och höjde ena ögonbrynet.
- Aaaa? sa jag i en disträ ton.
- Jag frågade dig en fråga? sa han och skrattade lite lätt.
- Aha, vad var det för någon fråga då? sa jag förvånat.
- Jag frågade dig varför du var på bussen såhär tidigt? sa han och skrattade igen.
- Vadå tidigt? Detta är väl den vanliga bussen?
- Ja, men du sa ju igår att du hade sovmorgon idag? sa han. Jag stirrade på honom i några sekunder.
- Faaaaaaaan, sa jag sen när jag hade insett att han hade rätt. Jag suckade tungt och han började skratta åt mig. Jag slog till honom på axeln.
- Det var väl fan inte roligt? sa jag och log smått.
- Nä, det är bara så typiskt dig, sa han och log. Du är så jävla klantig och vimsig. Han log hånfullt. Jag satte mig rakt och kunde inte hålla mig för skratt.
- Ja, det är nog lite typiskt mig, sa jag.
- Det är bra det, för annars skulle jag vara ensam, sa han och log mjukt. Jag skrattade lätt och kollade in i hans ögon.
- Ja, du klarar dig inte utan mig, sa jag ironiskt och lite retsamt.
- Du är det enda skälet att jag lever, sa han skämtsamt. Jag skrattade.
- Fan vad töntigt det där lät asså, sa jag och skrattade ännu mer. Han skrattade och nickade.
- Jo, jag håller med, sa han och skrattade igen. Där satt vi, och pratade ett bra tag, i de hela 40 minuterna det tog att åka till skolan. Fan vad härligt.

Senare satt jag i skolan, på bänken och väntade på att någon skulle komma. Det var ju fortfarande 20 minuter tills vi började. Jag kollade ner i mobilen och läste de senaste smsen från Sebastian, samtidigt som jag log för mig själv. Då såg jag ett par fötter framför mig och kollade upp.
- JESSICA! skrek jag så fort jag såg att det var hon.
- ISSA! skrek hon och log stort med sina vita tänder. Jag slängde mobilen åt sidan och hoppade upp och kramade henne. Till slut släppte jag taget och stod framför henne och kollade på hennes ansikte.
- Guuuud vad du var brun då din skitunge! sa jag glatt. Hon skrattade ljust.
- Ja, man brukar ju bli det när man har vart i Spanien i två veckor! sa hon och skrattade lätt.
- Fyfan, vad jag är avundsjuk. TVÅ veckor i värmen!? Åh din, fis, sa jag och kramade henne igen.
- Jag har saknat dig så sjukt mycket min söta unge! sa hon glatt medans vi kramades. Och Tilia med, hur mår hon då? Just då såg jag Tilia komma in genom dörren.
- Fråga henne själv, sa jag och nickade leendes mot dörren. Jessica kollade mot dörren och sprang snabbt fram till Tilia.
- TIIILIA! hörde jag hur hon skrek och jag tog upp min mobil och läste det senast inkomna smset från Sebastian. Jag svarade snabbt och då kom Tilia och Jessica fram till mig.
- Sms med din loverboy, eller? sa Tilia och log hånfullt. Jag skrattade och skakade lätt på huvudet.
- Ja, faktiskt, sa jag och blinkade mot Tilia.
- Oooh, Sebbe, Sebbe! sa Jessica och skrattade. Hur är det nu, är ni ihop eller?
- Nej, men vi är nog på g, skulle jag säga .. sa jag.
- Wooohoo! ropade Jessica.
- Tyst med dig, sa jag och kittlade henne lätt. Hon fnissade.
- Heeeej förresten! sa jag och kramade Tilia.
- Hej älskling, sa hon medans vi kramades.
- Vad har vi nu? frågade Jessica. Jag är heeelt borta.
- Vi har .. sa Tilia och tänkte efter.
- SO, fyllde jag i.
- Nej, inte Ragnaar! sa Jessica och såg ut som om hon skulle dö eller något. Tilia och jag skrattade.
- Han läängtar så efter dig juu, sa Tilia. Jag skrattade igen.
- Åh, fy, usch, sa Jessica. Tilia skrattade.
Vi tog våra SO-böcker och gick bort mot salen vi skulle vara i. Vi stod ensamma ett tag utanför salen vi skulle vara i och så snackade vi lite. Medans vi stod där kom Ofelia. Ofelia var liksom, den populära. I hela skolan, alltså. I klassen var det typ, jag, Tilia, Jessica och Alexandra. Men hon hade massor av vänner utanför klassen och alla killar gillade henne. Rätt schysst
var hon faktiskt, men vi var inte särskilt bra vänner med henne. Hon hade bara en riktig kompis i klassen, Sophia. De var
tillsammans jämt. Och juste, Alex också. Fast han var min kompis med, så han var mest med David och Fredde och oss.
Ofelia kollade sig omkring förvånat.
- Är det ingen mer här? frågade hon och kollade på oss. Tilia skakade på huvudet.
- Nej, de har inte kommit än, sa Jessica.
- Jaha, sa Ofelia besviket. Jag himlade med ögonen åt Tilia och vi fortsatte snacka.
- Hallå, jag glömde att det var sovmorgon idag, sååå jävla jobbigt, sa jag. Tilia skrattade.
- Glömde du det? sa Ofelia och kollade på mig. Hon skulle alltid ha någon att prata med, verkade det som, så hon bara la sig i det vi pratade om. Som vanligt. Men hon var väl schysst iallafall.
- Ja, sa jag och log stelt mot henne.
- Gud, vad jobbigt. Själv hade man en härlig sovmorgon, sa hon och log mot mig.
- Gött, sa jag och log, inte lika stelt som förut.
- Hade vi någon läxa förresten? frågade hon förvånat.
- Inte till idag, nej, sa jag. Men vi har det om med u-länder och i-länder tills på torsdag.
- Och vilken dag är det idag? sa hon och fnissade lite lätt. Jag skrattade.
- Det är tisdag idag, sa jag. Hon skrattade lite.
- Okej, tack! Då kom David och Wilhelm och gick fram till Jessica och välkomnade henne tillbaka, sen stod vi allihop och pratade medans fler folk i klassen kom. Ofelia och Sophia pratade ovanligt mycket med mig, och det visade sig att de
faktiskt var riktigt roliga att prata med. Konstigt.