icefall

Jag vaknade ungefär vid fyra samma dag, av att min mobil ringde. Jag kollade på displayen. Sebastian. Vad fan ville han nu då?! Jag svarade inte. Jag skulle inte tåla att höra hans röst. Hålet i mitt hjärta skulle bara bli större. Jag satte mig upp och hörde några knackningar på dörren. Vem skulle det kunna vara egentligen? Jag reste mig upp och gick fram till dörren. Precis när jag låste upp så slet någon upp dörren utifrån. Utanför stod Ofelia, och bakom henne Sophia. Jag kollade förvånat på dom.
- Åh, tack gode gud! skrek Ofelia och kastade sig runt min hals. När hon släppte taget om mig så stirrade jag bara på henne.
- Eh, va? sa jag.
- Vi trodde du hade fått hjärnblödning och svimmat! utbrast Sophia.
- Och varför trodde ni det? sa jag och höjde ögonbrynet.
- Dom sa det i skolan! sa Ofelia.
- Men, va!? Jag bara stod och snackade med .. eller jag menar, jag svimmade typ i en gränd bara, jag minns inte hur, sa jag.
- Men gud. Vi har vart sjukt oroliga, Marcus med! sa Sophia.
- Jaha, och vart är Marcus då? frågade jag.
- Han .. kunde typ inte komma för .. han hade typ träning, sa Ofelia. Jag märkte att hon ljög.
- Okej, sa jag och nickade mot henne.
- Men hur mår du då? frågade Sophia.
- Jag mår bra. Jag sov i typ, några timmar, innan jag vaknade av att någon ringde, sa jag.
- Okej, vad bra .. sa hon oroligt.
- Men vi kanske ska gå, så du får vila lite mer och så eller? sa Ofelia. Jag nickade.
- Joo, det vore nog bra, sa jag.
- Och oroa dig inte för läxorna, vi snackade med läraren och fixade det, sa Sophia och log mot mig. Jag skrattade.
- Tack, sa jag och log mot båda.
- Krya på dig nu, sa Ofelia och gav mig en stor bamsekram.
- Jaa, krya på dig! sa Sophia.
- Det ska jag, sa jag medans Ofelia släppte taget om mig. Sophia gick fram och kramade mig också. När de hade gått så sjönk jag ner framför teven. Där somnade jag också ett tag.

Jag vaknade lite senare av att någon knackade oavbrutet på dörren. Jag suckade för mig och sprang nästan till dörren. Jag drog upp dörren och kollade framför mig. Sebastian. Jag kollade på honom. Han tittade ledsamt på mig och han var alldeles anfådd. Jag kollade undrande på honom.
- Jag var tvungen att se så du mådde bra, sa han anfått. Och du svarar ju inte på din jävla mobil heller!
- Jag trodde du hatade mig, sa jag tyst.
- Antar väl att jag inte bryr mig om det ..
- Men jag mår bra iallafall, sa jag och kollade upp på honom.
- Bra, sa han bestämt. Jag nickade långsamt.
- Var det allt eller? sa jag och drog på läppen. Han nickade.
- Mh, antar väl det ..
- Okej, bra, sa jag och började stänga dörren. När dörren var halvvägs stängd så stoppade han dörren med sin hand och öppnade den igen.
- Det var en sak till, mumlade han och lutade sig in genom dörröppningen och kysste mig, rakt på munnen. Jag mindes att jag hade drömt om det så många gånger, men såhär hade jag inte drömt det. Han drog tillbaks huvudet och kollade ner.
- Jag ville bara, prova hur det var, sa han. Jag antar väl att detta var min sista chans, så ..
Jag var i chocktillstånd. Jag stod helt stilla och kollade på honom. Han tittade upp på mig. Jag vet inte varför jag gjorde som jag gjorde, jag antar väl att jag var helt totalt chockad och hade längtat och drömt om detta
ögonblick hur länge som helst. Jag tog ett steg närmare honom och la ena handen på hans axel och ena handen på hans bakhuvud och kysste honom. En riktig kyss. En sån jag hade drömt om. Hans läppar var lika mjuka som jag hade tänkt mig. Han la sina händer på mina höfter och kysste mig tillbaka. Det kändes nästan helt underbart, förutom en del inom mig, som visste att detta bara sårade honom mer. Han skulle inte må bättre av det här. Men jag var tvungen. Varenda liten cell i min kropp skrek efter honom.
Efter en lång kyss, så släppte jag taget runt hans axlar och backade. Jag tittade upp på honom.
- Det, var din sista chans, sa jag och stängde dörren. Jag vände mig om och skönk ner på golvet med ryggen mot dörren.
HELVETE. VAD HÖLL JAG PÅ MED?
Jag hoppades att Sebastian skulle fatta att det var liksom, en slags avskedskyss. Att det inte skulle bli något. För jag hade redan valt. Och jag valde Marcus, Ofelia och Sophia.