icefall

(Hihi, kunde inte sova, så jag lyckades klämma in ännu ett kapitel i min berättelse! ;))

Jag gick till skolan nästa dag, trots att jag visste att jag alla skulle stirra på mig och fråga massa frågor. De hade ju bara blivit mer nyfikna om jag inte hade kommit. Sebastian hade inte suttit på bussen. Jag hade inte sett honom heller, på hela dagen och när jag frågade min kompis som gick i hans klass, om hon visste vart han var, så sa hon att han var sjuk och var hemma. Fan. Jag tänkte att jag skulle åka och hälsa på honom, och se hur han mådde. Se om han verkligen var sjuk. Men jag bestämde mig för att inte göra det. Det hade blivit för jobbigt.
Jag gick förbi Jessica och Tilia när de stod vid Tilias skåp.
- Hallå? ropade Tilia efter mig. Jag vände mig snabbt om och kollade på Tilia. Jag höjde ena ögonbrynet.
- Vad? frågade jag snabbt.
- Dissar du oss nu eller? sa Tilia och tittade besviket på mig.
- Nej .. det är bara det att jag har jävligt bråttom hem, sa jag snabbt.
- Säger man inte ens hejdå då eller? sa Tilia argt.
- Ursäkta mig då, ms Perfect, sa jag och gick närmare Tilia. Du tål bara inte att jag är populär nu. Du tål inte att jag är kompis med Ofelia och Sophia och är tillsammans med Marcus, ellerhur? Tilia kollade på mig.
- N-nej då, fick hon fram. Jag suckade lätt och skakade på huvudet.
- Varken du eller blyg-Jessica tål det, sa jag.
- Vadå blyg-Jessica? sa Jessica tyst och kollade på mig.
- Ja, du kan ju fan inte ens stå upp för dig själv din mes, snäste jag. Du borde träna på det.
Jessica kollade sårat på mig. Varför sa jag såhär? Älskade Jessica, hon hade ju inte gjort något fel. Ändå fick hon skit för det. Isabel, din idiot.
- Ursäkta mig, fjollor, men nu måste jag gå, sa jag överlägset och vände mig tvärt om stormade ut.

Nästa morgon åkte jag till skolan som vanligt. Sebastian var "sjuk" idag också. När jag gick in genom dörrarna till skolan och svängde höger till mitt skåp jag såg Tilia sitta med Alexandra, Samira, och nästan hela klassen runt sig. Ofelia och Sophia stod också där. Jag gick ditåt och trängde mig längst fram till Tilia. Jag kollade på henne.
- Vad har hänt? sa jag undrande. Tilia reste sig upp och tog min handled i ett hårt grepp. Hon drog med mig in på tjejtoaletten och kollade på mig. Hon var helt uppriven, förtvivlad och rödgråten.
- Jessica .. är död, snyftade hon fram. Jag stirrade på henne och det kändes som tusen knivar högg mig i magen på en gång. Jag var helt chockad skönk ner med ryggen mot toalettdörren.
- Hon .. var med i .. en bil, bilolycka, mumlade Tilia snyftandes. Jag kände hur gråten steg i halsen och hur sedan tårarna sipprade fram. En av mina absolut underbaraste vänner. En vän som hade stöttat mig igenom allt. En vän som jag hade känt sen nollan, var död. Och mina absolut sista ord till henne var att hon var en ryggradslös mes. En fjolla.
- Det, det var .. imorse .. som hon .. snyftade Tilia. Alla fina minnen med Jessica spelades upp som ett bildspel i hjärnan. Alla skratt och leenden, och kramar. Jag kunde inte fatta det. Hon var verkligen borta. Borta föralltid. Hålet i mitt hjärta hade förstorats. Och just den delen skulle aldrig läka. Tilia skönk ner bredvid mig. Vi grät. Tillsammans. Jag och Tilia satt på tjejtoan tillsammans och grät. Vi grät över någon som vi aldrig skulle glömma. En sann vän.
Jag kramade om Tilia och där satt vi, väldigt länge. Grät i varandras famnar.
- Jag fattar inte att mina sista ord till henne, var såna hemska, sa jag till slut.
- Det var inte ditt fel, sa Tilia.
- Jag vet. Men de sista ord hon fick höra från mig, från någon som ska föreställa en vän var dom, hemska orden. Jag fattar det bara inte, sa jag. Hon nickade.
- Hur kunde det hända henne? sa jag. Så ung, smart, hon hade hela jäkla livet framför sig. Fyfan.
- Livet är hårt. Orättvist, sa Tilia.
- Men ändå. Våran Jessica, hur fan kunde det hända? sa jag tyst. Tilia hade borrat in sitt huvud i min axel medans jag satt och stirrade in i väggen.

När vi till slut gick ur toaletten så satt Ofelia, Sophia och Marcus utanför och väntade. Marcus reste sig direkt och gick fram mot mig. Tilia gick iväg så fort hon fick syn på Marcus.
- Jag är ledsen för det som hände din kompis, sa han och kramade om mig.
- Jessica, sa jag surt.
- Ja, jag menade henne .. sa han och släppte taget om mig. Jag skakade på huvudet.
- Förlåt, jag är på väldigt dåligt humör .. sa jag.
- Jag förstår varför, sa han. Sophia reste sig upp och gick fram till mig och kramade om mig länge.
- Jag vet inte hur det känns, man kan nog tänka mig hur det skulle kännas, sa Sophia medans hon kramade mig. Jag släppte taget om henne och nickade snyftandes. Ofelia reste sig upp och kramade mig kort.
- Ska du åka hem? frågade Marcus. Jag nickade igen.
- Ska någon av oss följa med dig? frågad Sophia. Jag skakade på huvudet.
- Nä .. Jag vill nog .. vara ensam, sa jag. Alla tre nickade. Jag gick förbi dem direkt till mitt skåp och tog ut mina saker och åkte direkt hem.

Mamma kom hem kvart över sex och gick direkt in i mitt rum. Hon satte sig mittemot mig i min säng, där jag hade suttit de senaste timmarna.
- Gumman .. sa hon kort. Jag stirrade på henne. Hon kollade medlidande på mig och tårarna började rinna, på både mig och henne.
- Jag hörde vad som hade hänt, sa mamma lugnt. Jag vet hur det känns älskling. Det var ju samma med din pappa, förutom att vi var gifta, och inte vänner. Dessutom har jag förlorat min bästa vän i cancer.
- Hon var .. så ung, lyckades jag få fram. Mamma började storlipa och kramade mig. Jag lät henne krama mig och vi satt så ett tag.
- Det löser sig gumman, allt blir okej .. Allt kommer bli okej, sa hon medans hon kramade mig.
- Nej, det blir det inte, viskade jag, fast hon hörde mig inte. Inget kommer bli okej.

Jag vaknade ungefär vid fyra samma dag, av att min mobil ringde. Jag kollade på displayen. Sebastian. Vad fan ville han nu då?! Jag svarade inte. Jag skulle inte tåla att höra hans röst. Hålet i mitt hjärta skulle bara bli större. Jag satte mig upp och hörde några knackningar på dörren. Vem skulle det kunna vara egentligen? Jag reste mig upp och gick fram till dörren. Precis när jag låste upp så slet någon upp dörren utifrån. Utanför stod Ofelia, och bakom henne Sophia. Jag kollade förvånat på dom.
- Åh, tack gode gud! skrek Ofelia och kastade sig runt min hals. När hon släppte taget om mig så stirrade jag bara på henne.
- Eh, va? sa jag.
- Vi trodde du hade fått hjärnblödning och svimmat! utbrast Sophia.
- Och varför trodde ni det? sa jag och höjde ögonbrynet.
- Dom sa det i skolan! sa Ofelia.
- Men, va!? Jag bara stod och snackade med .. eller jag menar, jag svimmade typ i en gränd bara, jag minns inte hur, sa jag.
- Men gud. Vi har vart sjukt oroliga, Marcus med! sa Sophia.
- Jaha, och vart är Marcus då? frågade jag.
- Han .. kunde typ inte komma för .. han hade typ träning, sa Ofelia. Jag märkte att hon ljög.
- Okej, sa jag och nickade mot henne.
- Men hur mår du då? frågade Sophia.
- Jag mår bra. Jag sov i typ, några timmar, innan jag vaknade av att någon ringde, sa jag.
- Okej, vad bra .. sa hon oroligt.
- Men vi kanske ska gå, så du får vila lite mer och så eller? sa Ofelia. Jag nickade.
- Joo, det vore nog bra, sa jag.
- Och oroa dig inte för läxorna, vi snackade med läraren och fixade det, sa Sophia och log mot mig. Jag skrattade.
- Tack, sa jag och log mot båda.
- Krya på dig nu, sa Ofelia och gav mig en stor bamsekram.
- Jaa, krya på dig! sa Sophia.
- Det ska jag, sa jag medans Ofelia släppte taget om mig. Sophia gick fram och kramade mig också. När de hade gått så sjönk jag ner framför teven. Där somnade jag också ett tag.

Jag vaknade lite senare av att någon knackade oavbrutet på dörren. Jag suckade för mig och sprang nästan till dörren. Jag drog upp dörren och kollade framför mig. Sebastian. Jag kollade på honom. Han tittade ledsamt på mig och han var alldeles anfådd. Jag kollade undrande på honom.
- Jag var tvungen att se så du mådde bra, sa han anfått. Och du svarar ju inte på din jävla mobil heller!
- Jag trodde du hatade mig, sa jag tyst.
- Antar väl att jag inte bryr mig om det ..
- Men jag mår bra iallafall, sa jag och kollade upp på honom.
- Bra, sa han bestämt. Jag nickade långsamt.
- Var det allt eller? sa jag och drog på läppen. Han nickade.
- Mh, antar väl det ..
- Okej, bra, sa jag och började stänga dörren. När dörren var halvvägs stängd så stoppade han dörren med sin hand och öppnade den igen.
- Det var en sak till, mumlade han och lutade sig in genom dörröppningen och kysste mig, rakt på munnen. Jag mindes att jag hade drömt om det så många gånger, men såhär hade jag inte drömt det. Han drog tillbaks huvudet och kollade ner.
- Jag ville bara, prova hur det var, sa han. Jag antar väl att detta var min sista chans, så ..
Jag var i chocktillstånd. Jag stod helt stilla och kollade på honom. Han tittade upp på mig. Jag vet inte varför jag gjorde som jag gjorde, jag antar väl att jag var helt totalt chockad och hade längtat och drömt om detta
ögonblick hur länge som helst. Jag tog ett steg närmare honom och la ena handen på hans axel och ena handen på hans bakhuvud och kysste honom. En riktig kyss. En sån jag hade drömt om. Hans läppar var lika mjuka som jag hade tänkt mig. Han la sina händer på mina höfter och kysste mig tillbaka. Det kändes nästan helt underbart, förutom en del inom mig, som visste att detta bara sårade honom mer. Han skulle inte må bättre av det här. Men jag var tvungen. Varenda liten cell i min kropp skrek efter honom.
Efter en lång kyss, så släppte jag taget runt hans axlar och backade. Jag tittade upp på honom.
- Det, var din sista chans, sa jag och stängde dörren. Jag vände mig om och skönk ner på golvet med ryggen mot dörren.
HELVETE. VAD HÖLL JAG PÅ MED?
Jag hoppades att Sebastian skulle fatta att det var liksom, en slags avskedskyss. Att det inte skulle bli något. För jag hade redan valt. Och jag valde Marcus, Ofelia och Sophia.

Nästa måndag, så gick jag ner till busshållplatsen i tid, för en gångs skull. När bussen kom så såg jag Sebastian sitta där, längst bak, där vi brukade sitta. Det kändes någon högg mig i magen när jag såg honom. Han hade ju ingen aning att jag hade hånglat upp Marcus och blivit tillsammans med honom bakom Sebastians rygg. Det gjorde så jävla ont inuti. Ändå så ångrade jag mig inte. Jag gick på bussen och satte mig längst fram. Jag satte mobilen på ljudlös, om han skulle skicka ett sms. Två minuter efter att jag hade gått på bussen så fick jag ett sms. Det var från Sebastian. Såklart. Jag läste smset. "Missade du bussen idag igen? Klantskalle.<3" stod det i smset. Då började jag gråta. Jag hade så dåligt samvete. Jag grät tyst för mig själv och försökte torka tårarna. Jag svarade, och grät ännu mer. "Ja, jag missade bussen. Fan va typiskt mig asså.<3" Jag förstod inte hur jag kunde ljuga för någon som jag älskade så mycket. Först för Tilia, sen mamma, och nu Sebastian. Killen som jag hade längtat efter så länge, som ville ha mig, hur jag än såg ut. Nu ljög jag för honom och gick bakom hans rygg. Jag grät ett tag och Sebastian fortsatte smsa. Till slut orkade jag inte svara, så jag la ner mobilen i fickan och torkade tårarna. När vi kom fram vid skolan så gick Sebastian av där bak, och jag där fram. Jag tog en omväg så att han inte skulle se mig. När jag kom in till skolan så stod Marcus, Sophia och Ofelia vid Ofelia och Sophias skåp. Jag gick fram till dom.
- Hej! sa jag glatt.
- Hej! sa Sophia och Ofelia samtidigt. De skrattade lite och Marcus la armen om mig.
- Tjena snygging, sa han till mig. Jag skrattade lite. Sen kysste han mig. Länge. Det kändes inte särskilt bra, eftersom jag bara kunde tänka på hur mycket jag sårade Sebastian. Plötsligt såg jag Sebastian i ögonvrån med några kompisar. Jag ryckte bort mig från Marcus och kollade på Sebastian. Hon stod där helt chockad. Åh, helvete, tänkte jag för mig själv. Marcus vände sig om mot Sebastian och log hånfullt. Sebastians kompisar gick därifrån medans Sebastian stod kvar och stirrade på mig ett långt tag. Jag tittade ner och drog handen genom håret.
SMART ISABEL. SÅ JÄVLA SMART GJORT.
Fan, fan, fan. Vad skulle jag göra? Sebastian vände sig hastigt och stormade ut genom dörren. Jag började gå efter honom, men Marcus stoppade mig.
- Vad gör du? sa jag och kollade upp mot han.
- Du ska väl inte gå till den mesen nu, sa han.
- Jag måste förklara för honom, sa jag. Marcus suckade.
- Ah, okej, sa han. Jag sprang ner för trapporna och ut genom dörren. Jag såg Sebastian gå över gatan. Jag sprang det fortaste jag kunde efter honom. När jag kom fram till honom så drog jag honom åt sidan, in i en liten gränd vid skolan.
- Vad fan vill du nu då? sa han argt, och sårat.
- Förlåt, Sebbe .. sa jag och tårarna rann.
- Äh, lägg av. Det är ju detta du har velat hela jävla tiden. Jag trodde du var speciell, men du är fan som alla andra, sa han.
- Sebastian .. snälla .. sluta.
- Du ljög för mig. Du gick bakom min rygg. Fattar du hur jävla sviken jag känner mig? Tjejen jag älskar, tjejen jag vill ha, för hennes personlighet, tar en annan, bakom min rygg. Ännu värre, en jävla idiot, väljer hon, en jävla idiot. Hon väljer en idiot över mig. Fan.
- Snälla Sebbe .. Förlåt .. Det var inte .. meningen .. att ..
- Det var inte meningen att såra mig? sa han. Jag nickade.
- Men det var precis det du gjorde, sa han besviket. Du lät mig tro att du var speciell. Jag kände mig älskad av dig. Jag älskade dig. Jag älskar dig. Men fan heller att du älskar mig då, sa han och gick därifrån. Jag skönk ihop på marken och grät. Det gjorde så jävla ont inuti. Det som han sa, förvärrade allting. Det var hemskt, det kändes som någon hade rivit ut mitt hjärta från min bröstkorg. Som att Sebastian hade sträckt in sin hand och dratt ut mitt hjärta och sedan trampat på det medans han gick iväg. Jag la mig ner, i gränden där och hoppades att jag skulle somna och aldrig vakna igen. Det var jag värd. Värd att dö.

- Issa? Issa!?
Jag hörde skrik, från långt borta. Jag kunde inte höra vem det var, så jag öppnade ögonen. Det var suddigt först, men allt klarnade upp och jag såg Tilias oroliga ansikte över mig. Plötsligt hörde jag rösten mycket skarpare. Det var Tilia som ropade.
- ISSA!? SVARA MIG! skrek hon.
- Hon öppnar ögonen nu! ropade en annan röst, troligtvis Jessica. Jag kollade runt och såg att jag fortfarande låg i gränden. Runt mig stod Tilia, Jessica, Alexandra, Samira, Anna, och några fler som jag inte kunde se.
- Issa! Svara mig om du hör vad jag säger! skrek Tilia.
- Jag hör dig .. sa jag långsamt.
- Åh, tack gode gud! sa Tilia lättat.
- Vi var så oroliga! sa Alexandra.
- Vad gjorde du här egentligen? frågade Samira ivrigt. Jag satte mig upp försiktigt och la en hand på mitt bakhuvud.
- Jag minns inte riktigt, sa jag fast jag egentligen mindes exakt vad jag gjorde här. Varje ord han sa, mindes jag.
- Hm, konstigt, sa Samira. Tilia nickade.
- Jag måste ha svimmat eller nåt, sa jag.
- Ja, det fattar vi ju, men varför svimmade du HÄR liksom? sa Anna och höjde ögonbrynet.
- Jaha .. sa jag.
- Du minns ingenting eller? frågade Alexandra.
- Nej .. sa jag lågt.
- Vi måste ta med henne till skolsyster, sa Samira.
- Eller så får någon av oss åka med henne hem, så hon kan vila, sa Tilia.
- Jag kan åka med henne, hörde jag en mörk röst längst bak säga. Jag kände igen rösten så väl. Sebastian.

Jag kollade ut genom fönstret på bussen men jag visste att han kollade på mig. Vi sa ingenting. När vi gick upp mot huset bröt jag tystnaden.
- Varför följde du mig hem? sa jag och kollade på honom. Han kollade ner och suckade.
- Jag kände mig skyldig, sa han.
- För vad? Om det är någon som ska känna sig skyldig här så är det ju jag .. sa jag.
- För att jag bara lämnade dig där, det var mitt fel, sa han.
- Vi hade ju inte behövt prata om det, om jag hade undvikt att klanta mig.
- Det är den där jävla Ofelia, sa han.
- Va? sa jag och kollade på honom.
- Mm. Det är Ofelias fel, alltihop. Hon har typ, hjärntvättat dig eller nåt, sa han irriterat.
- Detta är INTE Ofelias fel, sa jag. Skyll det inte på henne.
- Vem ska jag skylla det på då? sa han och stannade tvärt. Jag stannade också och vände mig om och kollade på honom.
- Skyll det på mig, sa jag. Allt är mitt fel, okej?
- Okej. Det är ditt fel, sa han. Då säger vi så. Jag nickade och började gå hemåt igen. Sebastian stod kvar, men jag vände mig inte om. Jag skulle inte tåla att se hans ansikte. Hans sårade ansiktsuttryck. Vem skulle tåla det?

En vecka senare var hela jag förändrad. Vi hade gått och solat på solariumet, mamma fick förstås ryck .. Men det gick över tillslut, och jag hade slingat håret ljusare. Jag var riktigt nöjd. Nu var det fredag och vi satt hemma hos Ofelia och gjorde oss iordning. Ofelia skulle ha fest, så vi två var hemma hos henne och fixade oss. Sophia skulle komma senare.
- Asså, Marcus, du vet min kompis, han tycker du är skitsöt och snygg, sa Ofelia medans och tog på lite mascara.
- Tyckte han? sa jag förvånat.
- Mh, sa hon. Vad tycker du om han då?
- Eh, han är väl inte särskilt snygg .. sa jag.
- Nej, men asså, det är väl skitsamma, sa hon.
- Ja .. Men annars var han väl schysst och så, sa jag.
- Du borde satsa på Marcus. Fattar du hur mycket status du kommer få då eller? sa hon och kollade storögt på mig. Jag bara stirrade på henne och skakade på huvudet.
- Va?
- Men ja, du vet S-T-A-T-U-S, sa hon.
- Ja men, det fattar jag väl, sa jag.
- Men vadårå, har du någon annan på gång eller? sa hon irriterat. Jag harklade mig.
- Jaa, faktiskt .. sa jag. Sen slog det mig att jag inte hade pratat eller träffat Sebastian på typ två veckor. Smsat hade vi inte gjort så mycket heller ..
- Va? Vemdå? sa hon ivrigt.
- Du vet, Sebastian Stridh, sa jag och kollade på henne.
- Men åh, han? sa hon.
- Han är väl snygg? sa jag och höjde ögonbrynet.
- Ja, gud, snygg är han. Snygg som fan, men han är bara så tråkig. Ingen bra status heller, sa hon. Asså, ärligt. Bli tillsammans med Marcus. Han är schysst, han är rolig och han ger bra status. Dessutom vill han ha dig. Jag skrattade till.
- Sa han det? sa jag och skrattade igen.
- Ja, vadårå? sa hon.
- Nä, inget .. Men vi känner ju typ knappt varandra, sa jag.
- Vadå känner knappt varandra? sa hon och vände sig mot spegeln igen. Ni har ju umgåtts i typ två veckor nu. Dessutom kommer han på festen ikväll, så det är ju bra. Hon vände sig mot mig och log snabbt innan hon tittade in i spegeln igen och tog lite mer mascara. Jag ryckte på axlarna och reste mig upp.

Senare när alla hade kommit så satt jag i soffan med Marcus. Han var full, som man märkte tydligt, och jag var väl lite åt det hållet också. Han höll sin arm runt mig och vi snackade. Sedan kysstes vi nog några gånger. Jag minns inte hur många gånger det var. Jag minns iallafall att han frågade mig, tidigare om vi var tillsammans nu. Jag hade svarat ja. Fan Isabel. Sebastian då? Han skulle ju bli helt förkrossad. Fan, fan, fan.
Jag vaknade senare i soffan och satte mig upp. Då insåg jag att jag hade somnat. Tur att jag sa till mamma att jag skulle sova över .. Jag kollade omkring. Det låg ölburkar och krossade glas och spyor överallt. Herregud. Vart var Ofelia? Jag reste mig hastigt men satte mig sedan ner igen eftersom jag var så snurrig. Jag reste mig långsamt upp och gick in i köket. Jag tog ett glas och fyllde med vatten och drack. Då kom Marcus in i köket.
- Jävlar, vafan är klockan? sa han. Jag vände mig om mot honom. Hans ögon var rödsprängda och det var spya på hans tröja. Fyfan ..
- Eh, ingen aning, men jag tror att hon är typ, elva, sa jag.
- På m-morgonen? sa han sluddrigt. Jag nickade. Han blinkade hårt och kollade på mig.
- Oh shit. Jag skulle vara hemma igår ju ..
- Vet du vart Ofelia är? frågade jag.
- Ingen aning, sa han.
- Du kanske ska åka hem nu eller, vi måste städa och så .. sa jag.
- Ja, j-jag gör det. Jag följde honom till dörren och vinkade till honom när han gick iväg. Sen rusade jag upp i Ofelias rum. Ingen där. Jag gick in till hennes föräldrars rum. Där låg hon. Jag gick fram till henne och skakade lätt på henne.
- Ofelia? Du måste nog vakna nu .. sa jag. Hon vände sig om och öppnade långsamt ögonen.
- Vad är .. klockan? frågade hon segt.
- Hon är elva nu, jag måste åka hem snart .. sa jag.
- Oh jävlar. Mina föräldrar kommer hem vid tolv, sa hon och kollade oroligt på mig.
- Jag hjälper dig städa, sa jag. Hon satte sig upp och la en hand på min axel.
- Tack. Du är en bra vän, sa hon och smålog. Jag log tillbaka. Sedan började vi, trots våra baksmällor, att städa. Vi lyckades väldigt bra. Jag åkte innan hennes föräldrar kom hem och när jag kom hem somnade jag på soffan, som tur var, var mamma inte hemma. Skönt.

Nästa måndag kom jag till skolan, och började gå bort mot mitt och Samiras skåp när jag hörde en röst bakom mig.
- Isabel! Isabel! skrek en röst. Jag vände mig hastigt och såg Ofelia stå och vinka mot mig bredvid Sophia. Jag kliade mig huvudet och gick fram mot dom. De måste ha hittat min biologibok som jag slarvade bort eller något. Jag ställde mig framför Ofelia.
- Ja? sa jag och kollade förvånat på Ofelia.
- Heeej! sa Ofelia och kramade mig. Jag bara stod där medans hon kramade mig. När hon släppte taget så skakade jag på huvudet.
- Hej! sa jag och log förvirrat. Sophia kramade mig också och så stod vi där och pratade ett tag. Jag fattade inte vad som hände. Var vi vänner nu? Skulle jag bli populär nu? Eller? Frågorna snurrade runt i huvudet på mig.

Efter den första lektionen, så gick jag ut ur salen med Ofelia och Sophia men när vi kom ut så drog Tilia mig åt sidan. Ofelia gav Tilia en sur blick.
- Vi måste bara prata med henne snabbt, sa Jessica. Jag tittade på Tilia och Jessica.
- Ni kan gå i förväg, sa jag och kollade mot Ofelia och Sophia.
- Okej. Vi går till kiosken! sa Sophia och skrattade lätt. Jag skrattade tillbaka och vinkade efter dem när de gick iväg. Då drog Tilia med mig och vi ställde oss utanför toaletterna.
- Vafan håller du på med? sa Tilia argt.
- Vadå vafan håller jag på med? sa jag.
- Du är värsta bästis med Ofelia och Sophia kanske? sa Jessica som stod bakom Tilia. Alexandra och Samira stod också bakom dem.
- Men, jag får väl vara kompis med vem jag vill? sa jag och la armarna i kors. Det bestämmer ju inte ni.
- Du är bara ute efter att bli populär, snäste Tilia.
- Nej? De är faktiskt riktigt schyssta. Dessutom skulle väl du också ta den chansen eller? sa jag lite bitchigt. Tilia himlade ögonen och kollade bort.
- Sa ju det, sa jag och gick iväg. Jag kunde nästan känna åtta stirrande ögon på min rygg. Två av dem var rasande. Jag gick ut och mötte upp Ofelia och Sophia som var påväg från kiosken.
- Hej! ropade Ofelia. Jag vinkade mot henne och log. De gick fram till mig.
- Vad ville dom? frågade Sophia.
- Äh, inget, sa jag. Ofelia och Sophia kollade på varandra. Jag visste att de hade fattat vad vi pratade om.
- Aja. Vill du ha lite godis eller? sa Sophia och sträckte fram godispåsen. Jag tvekade, men stoppade sedan ner handen och drog upp en godis. Vi gick och satte oss i sofforna i skolbyggnaden, där Ofelias kompisar satt. Hennes killkompis, Marcus var schysst.

När skolan var slut gick jag med Ofelia och Sophia mot spårvagnarna.
- Ska ni följa med mig hem eller? frågade Ofelia.
- Båda två? frågade jag.
- Ja, det är klart! sa Ofelia.
- Jaa, jag är inte upptagen, så det funkar! sa Sophia.
- Dudå, Isabel? frågade Ofelia. Kan du? Jag tittade på Ofelia och tänkte efter.
- Nej, jag är ledig tror jag, sa jag och log.
Tio minuter senare satt vi på spårvagnen påväg hem till Ofelia. Då ringde mobilen. Jag tog upp min mobil och kollade på displayen. Dolt nummer. Hm. Jag svarade ändå.
- Hallå? sa jag.
- Hej, vart fan är du? sa Tilia i luren.
- Vadå vart är jag? sa jag.
- Jaa, vi skulle ju hem till mig idag? sa Tilia. Faaaaan, tänkte jag. Jag suckade. Var tvungen att ljuga, annars skulle hon bli sur ..
- Ja, juste, men mamma ringde, och .. eh ..
- Och vad .. ? sa Tilia surt.
- Och jag var tvungen att åka hem, för, att vi passar en hund, så jag måste gå ut med den. Glömde säga det, förlåt, sa jag. Hon märkte inte ens att jag ljög. Trots att jag ljög så dåligt.
- Jahaa, men jag hade ju annars bara hängt med? sa hon.
- Ja, juste .. Tänkte inte på det, men nu är det försent, sa jag.
- Ja. Vad synd, sa hon. Men vi ses imorgon iallafall.
- Ja det gör vi, sa jag. Det gjorde ont inuti mig. Jag hade ljugt, för en av mina bästa vänner. För att få vara med några andra. Som jag hade känt i en vecka. Fan Isabel, fan dig.

Hemma hos Ofelia så satt vi på hennes rum och läste tidningar och snackade massa. Det kändes bra. De var riktigt schyssta.
- Asså, egentligen, sa Ofelia och kollade på mig. Så skulle du bli riktigt snygg och du bara blev lite brun och hade lite snyggare kläder ..
- Och om du kanske fixade håret på ett annat sätt, sa Sophia.
- Jahaa, sa jag och kollade förvirrat på båda två. Ofelia gick fram och började rota i sin garderob. Hon slängde ut massor av dyra plagg som hon tydligen inte använde längre. Sophia satte mig framför spegeln och fixade mitt hår.
- Du borde nog, slinga det ljusare, kanske? sa Sophia.
- Det skulle nog vara snyggt! sa jag och log.
- Ja, det skulle det, sa Ofelia som fortfarande rotade igenom sin garderob.
- Och så måste vi ta med dig till solarium också, sa Sophia glatt.
- Är det inte artonårsgräns på det? frågade jag.
- Men min mamma känner den som äger det solariumet i Hovås, så vi får sola ändå, gratis också! sa Sophia.
- Men shit, vad bra!
- Jaa, ellerhur, sa Sophia.

Senare packade vi ner alla kläder i en två väskor som jag skulle få också.
- Asså, är du helt hundra procent säker på att jag får detta? sa jag.
- Ja, men gud, det är lungt! skrattade Ofelia. Jag drog handen genom håret och log.
- Okej då. Tack så sjukt mycket! sa jag och kramade henne.
- Lungt, sa Ofelia och log. Sen åkte jag hem, i samma buss som Sophia. Hon var jätterolig att umgås med ensam, hon var inte så tråkig, och pantad som jag trodde att hon skulle vara. Det var skönt. Jag trivdes jättebra med Sophia.

Resten av skolveckan gick fort. Riktigt fort. Jag hade vart ovanligt social med Ofelia och Sophia och satt till och med bredvid dom på en lektion. De var ju grymt schyssta, egentligen! Man tänkte sig bara dom som, bitchiga eftersom de var så populära. Men nu var det iallafall helg. Det var söndag och jag hade precis åkt hem från Tilia, efter att ha sovit över hos henne. Nu skulle jag träffa Sebastian. Han hade frågat om jag ville komma hem till honom. Jag blev så sjukt och galet glad och hade längtat hela veckan efter lördagen. Nu var det idag och jag satt på bussen påväg till honom. Mina tankar avbröts, för telefonen ringde. Jag tog upp telefonen ur väskan och svarade snabbt innan jag hann se vem det var.
- Hallå? sa jag. Det var tyst i typ två sekunder, sedan hörde jag en röst.
- Har inte din mamma lärt dig att man inte ska svara hallå? sa Sebastian retsamt. Jag log för mig själv.
- Nej, jag är riktigt ouppfostrad, sa jag och kollade ut för fönstret. Han skrattade smått.
- Men, skulle inte du vara här nu? Jag står på busshållplatsen, och du är redan ... sju minuter sen! sa han undrande.
- Västtrafik du vet. De kan aldrig hålla tiden, så jag är lite sen. Men jag är typ två minuter från din hållplats nu, så jag är där alldeles strax!
- Jaha, sa han uttråkat.
- Har du tråkigt? sa jag och log för mig själv. Jag kunde nästan höra, att han log.
- Ja, men när du kommer blir det nog bättre ska du se, sa han och suckade lätt.
- Ja, men nu ser jag din hållplats, så jag är där nu! sa jag glatt.
- Jaha du, då ses vi vilken sekund som helst! sa han.
- Vi ses, sa jag och smålog. Sen la jag på. Jag gick av bussen när den hade stannat och gick fram till Sebastian.
- Tjenaa! sa Sebastian och log stort mot mig medans jag gick emot honom.
- Hallå där, sa jag och log. När jag kom fram till honom så kramade han om mig. Jag kände hur hans vältränade armar tog ett hårt grepp runt mig, jag kände hans underbara doft, det luktade, jag vet inte riktigt hur det luktade, men det kändes tryggt. Det var i hans armar jag ville vara. När han hade släppt taget och mig så började vi gå upp mot hans hus. På vägen småpratade vi lite, och puttade varandra lite retsamt. Allt kändes så rätt. Efter att han hade visat mig runt i huset så satte vi oss i soffan i hans rum. Jag kollade mig omkring. Hans rum var neutralt, en vanlig säng, en soffa framför en stor tv med ett Xbox 360, ett skrivbord med hans stationära dator, en bokhylla och några tavlor på väggen. Det var snyggt, hans rum.
- Vill du, spela FIFA, eller kanske äta mellanmål, eller så kan vi gå ner till ICA och köpa lite godis om du är sugen på det? frågade Sebastian.
- Jag har faktiskt aldrig spelat FIFA, så jag skulle vilja prova det! sa jag glatt.
- Aldrig spelat FIFA? Inte ens de gamla? sa han och höjde ett ögonbryn mot mig. Jag skrattade lite och skakade på huvudet.
- Nepp, aldrig.
- Men då får vi väl ta och göra det då, sa han och smålog. Sedan reste han sig ur soffan och gick fram och satte på Xboxet. Han plockade upp två Xbox-kontroller och gav en till mig.
- Tryck på den gråa, runda saken i mitten och håll inne så sätts den på, sa han. Jag fattade ingenting.
- Den här? frågade jag och pekade på en grå, rund sak som stod ut. Han skrattade åt mig.
- Nej, dumbom, det där är spaken du styr spelaren med. Den här är det, sa han och pekade.
- Jaahaaa, sa jag och nickade långsamt.
- Smartass, sa han.
- Hmhm, vem är det som har bäst betyg i matte här egentligen? Han suckade och kollade in i mina ögon. Jag fnissade lätt.
- Ja, du behöver ju inte skryta, jag har faktiskt VG, om jag pluggar lite mer så blir det ett MVG! sa han stolt. Jag skrattade.
- Så duktig du är då.
- Visst är jag, sa han och log mjukt mot mig. Det blev tyst lite, medans han satte igång själva spelet och sen spelade vi FIFA i någon timma eller två. När vi hade spelat klart, gick vi ner och lagade lite lunch. Brända köttbullar och makaroner blev det.
- Vilken mästerkock jag är! utbrast han.
- Veeerkligen, sa jag ironiskt medans jag hällde upp köttbullarna på varsib tallrik. Sen åt vi och skrattade och allt kändes så jävla bra. Helt naturligt, det var lika lätt som att andas med Sebastian. Det var helt underbart. Senare, på kvällen så satte vi oss i hans rum och kollade på en film. Det blev Iron Man, eftersom vi både tyckte om den.
- Skönt att du inte bara gillar såna filmer som Twilight och sån skit, sa han och småskrattade.
- Ellerhur! Man behöver inte bara gillar romantiska filmer för man är tjej, sa jag.
- Precis, sa han och satte på filmen. Medans vi kollade på filmen så la han armen om mig och jag lutade mig lite försiktigt mot honom.

När filmen var slut så satt kollade vi på varandra och han tog bort armen från min axel.
- Den är bra, sa jag. Filmen asså. Han nickade och kollade in i mina ögon. Jag kollade ner, och sen upp igen. Jag kollade rätt in i hans ögon som kollade in i mina. Han la sin hand runt min nacke och jag närmade mig hans ansikte. Våra läppar möttes nästan och jag kände hans andedräkt mot mitt ansikte. Han la sin andra hand på min höft och jag lutade mig in för att kyssa honom. Äntligen! tänkte jag. Då ringde min mobil och jag ryckte mig bort från honom. Jag sprang fram till mobilen och kollade på displayen. Mamma. Typiskt. Jag svarade.
- Hej mamma, sa jag surt och kollade bort från Sebastian.
- Du, du skulle vara vid busshållplatsen 20 minuter sedan! sa hon surt. Jag drog handen genom håret och suckade.
- Juste .. Klockan är redan tio ..
- Tjugo över tio! sa hon argt i luren.
- Jaja, förlåt, vi kollade på film och hade ingen ..
- Jaja, bara du kommer nu! avbröt hon mig. Jag suckade besviket.
- Jag kommer, sa jag. Sedan la hon på och jag vände mig mot Sebastian. Han kollade upp på mig. Hans ansiktsuttryck var besviket. Jag kollade ner.
- Ska jag följa dig ut? frågade han. Jag nickade långsamt.
- Om du vill.
Han reste sig upp och drog handen genom håret.
- Förlåt, sa jag och kollade på honom. Han vände sig mot mig med handen på handtaget och nickade. Han öppnade dörren och gick ut. Jag gick efter honom. Det var tyst under hela vägen när vi gick ner till busshållplatsen. Strax innan busshållplatsen, stannade vi, så inte mamma skulle se oss. Jag ställde mig och tittade upp på honom.
- Vi borde, göra om det här, sa jag och log lite stelt. Han smålog.
- Inte den sista delen, kanske .. sa han och kollade på mitt ansikte. Jag fnissade.
- Näe, kanske inte .. sa jag.
- Men jag gör gärna det andra igen, sa han och log mjukt mot mig.
- Förlåt, sa jag.
- För vadå? sa han och höjde ögonbrynet mot mig.
- Amen, du vet. Den misslyckade kyssen .. sa jag och kollade ner.
- Det var väl inte ditt fel, sa han. Dessutom så kommer det säkert många fler chanser. Han log. Jag tittade upp och log tillbaka.
- Men, jag måste gå nu, mamma väntar .. sa jag.
- Aa, juste, precis, sa han nervöst. Jag kramade om honom och han drog mig tätt intill honom och kramade nästan ihjäl mig. Sen släppte han och backade ett steg.
- Vi, ses väl, på bussen, på måndag kanske? sa han och kollade på mig. Jag drog på läppen och kollade på honom.
- Sovmorgon, du vet .. sa jag.
- Fan. Aja, men vi ses i skolan iallafall, sa han och log.
- Det gör vi, sa jag och log tillbaka. Jag vände mig om och började gå iväg. Jag kollade bak och han stod kvar och kollade på mig. Jag vinkade lätt med ena handen och log mot honom. Han vinkade tillbaka, sedan vände han sig om och började gå hemåt. Jag sprang fram mot mammas bil så fort jag såg den. Jag slet upp dörren snabbt och hoppade in. Mamma kollade på klockan.
- Tjugo i elva. Jag har väntat här i fyrtio minuter nu, sa hon.
- Förlåt, sa jag och spände fast mig. Mamma suckade och skakade på huvudet. Sedan körde hon hemåt.

Jag vaknade och kollade mot klockan. 07.02.

- HELVETE!!! skrek jag och sprang upp. Jag sprang fram till garderoben och drog fram ett par jeans och en vit blus och slängde på mig dom så snabbt som möjligt. Jag drog fram mitt smink och gick fram till spegeln. Jag sminkade mig snabbt och slarvigt. Jag slängde en blick på klockan igen. 07.09. Fan. Bussen går 07.23 och det tar fem minuter att gå ner. Jag gick ut till hallen och letade fram mina skor. Mamma kom upp för trappan.
- Men hallå, ska du inte äta frukost eller? sa hon oroligt.
- Amen du, sa jag ironiskt. Jag är så försenad man kan bli, tror du jag har tid med frukost eller?
- Men du, man går inte till skolan utan att ha ätit frukost, sa hon argt.
- Vafan, jag vill inte bli sen, IGEN, som alla andra tusenmiljarder skoldagar, sa jag surt.
- Det är inte mitt problem, men du MÅSTE äta frukost, sa hon strängt. Jag kollade på klockan. 07.13. Jag suckade argt och gick in till köket och tog ett äpple och gick in i hallen igen och höll upp det för mamma.
- Så, nu har jag frukost! Jag tar med mig det på bussen, sa jag och log. Mamma suckade högt.
- Jajaja, gå nu, sa hon och gick upp mot köket. Jag skrattade lågt för mig själv. Sedan drog jag på mig skorna och tog väskan och jackan i handen. Mamma ställde sig i dörren och kollade på mig.
- Glöm inte äpplet! sa hon.
- Justeja .. äpplet .. sa jag och suckade högt. Jag ryckte åt mig äpplet som stod på byrån och sprang ut genom dörren. Jag slängde iväg äpplet i grannens trädgård och drog upp mobilen medans jag skyndade mig mot bussen. 07.21. Faaaan,
tänkte jag för mig själv och började springa. När jag kom ner till busshållplatsen så stod bussen där och jag sprang för livet. Jag hann precis och log mot chauffören eftersom han hade väntat på mig. Han log tillbaks och jag stämplade mittbusskort och gick bakåt och kollade runt.
- Isabel! ropade en röst. Jag kände direkt igen den och kollade dit rösten kom ifrån. Där satt han. Sebastian. Jag log för mig själv och gick fram till honom och satte mig bredvid honom och kollade på hans ansikte. Hans brunbrända ansikte,
de grönbruna ögonen, hans perfekta näsa, hans pigmentfläckar, det kändes som han inte skulle vara speciell utan dom,
de kompletterade honom liksom. Och hans perfekta mun, som jag hade drömt att kyssa tre miljarder gånger. Hur hans läppar rörde sig när han pratade. Oj, pratade? Shit!
- Isabel? sa han och höjde ena ögonbrynet.
- Aaaa? sa jag i en disträ ton.
- Jag frågade dig en fråga? sa han och skrattade lite lätt.
- Aha, vad var det för någon fråga då? sa jag förvånat.
- Jag frågade dig varför du var på bussen såhär tidigt? sa han och skrattade igen.
- Vadå tidigt? Detta är väl den vanliga bussen?
- Ja, men du sa ju igår att du hade sovmorgon idag? sa han. Jag stirrade på honom i några sekunder.
- Faaaaaaaan, sa jag sen när jag hade insett att han hade rätt. Jag suckade tungt och han började skratta åt mig. Jag slog till honom på axeln.
- Det var väl fan inte roligt? sa jag och log smått.
- Nä, det är bara så typiskt dig, sa han och log. Du är så jävla klantig och vimsig. Han log hånfullt. Jag satte mig rakt och kunde inte hålla mig för skratt.
- Ja, det är nog lite typiskt mig, sa jag.
- Det är bra det, för annars skulle jag vara ensam, sa han och log mjukt. Jag skrattade lätt och kollade in i hans ögon.
- Ja, du klarar dig inte utan mig, sa jag ironiskt och lite retsamt.
- Du är det enda skälet att jag lever, sa han skämtsamt. Jag skrattade.
- Fan vad töntigt det där lät asså, sa jag och skrattade ännu mer. Han skrattade och nickade.
- Jo, jag håller med, sa han och skrattade igen. Där satt vi, och pratade ett bra tag, i de hela 40 minuterna det tog att åka till skolan. Fan vad härligt.

Senare satt jag i skolan, på bänken och väntade på att någon skulle komma. Det var ju fortfarande 20 minuter tills vi började. Jag kollade ner i mobilen och läste de senaste smsen från Sebastian, samtidigt som jag log för mig själv. Då såg jag ett par fötter framför mig och kollade upp.
- JESSICA! skrek jag så fort jag såg att det var hon.
- ISSA! skrek hon och log stort med sina vita tänder. Jag slängde mobilen åt sidan och hoppade upp och kramade henne. Till slut släppte jag taget och stod framför henne och kollade på hennes ansikte.
- Guuuud vad du var brun då din skitunge! sa jag glatt. Hon skrattade ljust.
- Ja, man brukar ju bli det när man har vart i Spanien i två veckor! sa hon och skrattade lätt.
- Fyfan, vad jag är avundsjuk. TVÅ veckor i värmen!? Åh din, fis, sa jag och kramade henne igen.
- Jag har saknat dig så sjukt mycket min söta unge! sa hon glatt medans vi kramades. Och Tilia med, hur mår hon då? Just då såg jag Tilia komma in genom dörren.
- Fråga henne själv, sa jag och nickade leendes mot dörren. Jessica kollade mot dörren och sprang snabbt fram till Tilia.
- TIIILIA! hörde jag hur hon skrek och jag tog upp min mobil och läste det senast inkomna smset från Sebastian. Jag svarade snabbt och då kom Tilia och Jessica fram till mig.
- Sms med din loverboy, eller? sa Tilia och log hånfullt. Jag skrattade och skakade lätt på huvudet.
- Ja, faktiskt, sa jag och blinkade mot Tilia.
- Oooh, Sebbe, Sebbe! sa Jessica och skrattade. Hur är det nu, är ni ihop eller?
- Nej, men vi är nog på g, skulle jag säga .. sa jag.
- Wooohoo! ropade Jessica.
- Tyst med dig, sa jag och kittlade henne lätt. Hon fnissade.
- Heeeej förresten! sa jag och kramade Tilia.
- Hej älskling, sa hon medans vi kramades.
- Vad har vi nu? frågade Jessica. Jag är heeelt borta.
- Vi har .. sa Tilia och tänkte efter.
- SO, fyllde jag i.
- Nej, inte Ragnaar! sa Jessica och såg ut som om hon skulle dö eller något. Tilia och jag skrattade.
- Han läängtar så efter dig juu, sa Tilia. Jag skrattade igen.
- Åh, fy, usch, sa Jessica. Tilia skrattade.
Vi tog våra SO-böcker och gick bort mot salen vi skulle vara i. Vi stod ensamma ett tag utanför salen vi skulle vara i och så snackade vi lite. Medans vi stod där kom Ofelia. Ofelia var liksom, den populära. I hela skolan, alltså. I klassen var det typ, jag, Tilia, Jessica och Alexandra. Men hon hade massor av vänner utanför klassen och alla killar gillade henne. Rätt schysst
var hon faktiskt, men vi var inte särskilt bra vänner med henne. Hon hade bara en riktig kompis i klassen, Sophia. De var
tillsammans jämt. Och juste, Alex också. Fast han var min kompis med, så han var mest med David och Fredde och oss.
Ofelia kollade sig omkring förvånat.
- Är det ingen mer här? frågade hon och kollade på oss. Tilia skakade på huvudet.
- Nej, de har inte kommit än, sa Jessica.
- Jaha, sa Ofelia besviket. Jag himlade med ögonen åt Tilia och vi fortsatte snacka.
- Hallå, jag glömde att det var sovmorgon idag, sååå jävla jobbigt, sa jag. Tilia skrattade.
- Glömde du det? sa Ofelia och kollade på mig. Hon skulle alltid ha någon att prata med, verkade det som, så hon bara la sig i det vi pratade om. Som vanligt. Men hon var väl schysst iallafall.
- Ja, sa jag och log stelt mot henne.
- Gud, vad jobbigt. Själv hade man en härlig sovmorgon, sa hon och log mot mig.
- Gött, sa jag och log, inte lika stelt som förut.
- Hade vi någon läxa förresten? frågade hon förvånat.
- Inte till idag, nej, sa jag. Men vi har det om med u-länder och i-länder tills på torsdag.
- Och vilken dag är det idag? sa hon och fnissade lite lätt. Jag skrattade.
- Det är tisdag idag, sa jag. Hon skrattade lite.
- Okej, tack! Då kom David och Wilhelm och gick fram till Jessica och välkomnade henne tillbaka, sen stod vi allihop och pratade medans fler folk i klassen kom. Ofelia och Sophia pratade ovanligt mycket med mig, och det visade sig att de
faktiskt var riktigt roliga att prata med. Konstigt.